Folk börjar köa flera timmar innan den subventionerade matbutiken öppnar i Tumba. Medlemmarna som får köpa billigt matsvinn har ökat från 50 till 400 på bara ett halvår.
– Vissa månader får jag välja att gå till läkaren eller att köpa mat, säger 72-åriga pensionären Katti Razavi.
Matbutiken öppnar klockan tio men de första kunderna börjar köa redan halv åtta. Allt för att komma in i butiken som säljer subventionerat matsvinn till behövande. Högst 11 200 kronor i inkomst får man ha för att bli medlem.
Katti Razavi är 72 år och pensionär och tog rullatorn på bussen hit i morse för att veckohandla. Vanliga livsmedelsbutiker har hon inte råd att handla i längre med en pension på 9 600 kronor.
– Det är svårt att klara sig. Det är väldigt jobbigt med de höga priserna. Jag är här för att köpa billig mat. Först och främst bröd, sedan hoppas jag att det finns bra grönsaker, jag är vegetarian, säger Katti Razavi.
Hon kom hit på 90-talet från Iran som utbildad psykolog, tog studielån och vidareutbildade sig. Hon har arbetat i vården men främst genom uthyrningsföretag. Strax före pensionen blev hon sjuk och utförsäkrades.
– När jag slutade jobba på grund av sjukdom 2010 hade jag en lön på 30 000 kronor och jag tänkte att jag klarar mig, jag ska snart gå i pension. Men så kom pensionsbeskedet som var chockartat.
Nu är hon multisjuk med både hjärtsvikt och diabetes och tvingas vissa månader välja mellan att gå till läkaren eller att gå hungrig.
– De månader jag inte har frikort hos läkaren och måste köpa dyr medicin är det svårt. Då går jag uppe på nätterna och somnar hungrig. Jag tänker att medicin och läkarbesök är viktigare än mat.
För att förhindra kaos i kön släpps bara åtta i taget in till det lilla rummet där maten förvaras. När Katti Razavi kommer in strax efter elva gapar nästan alla hyllor tomma. Brödet är slut och hon visar korgen med en liter mjölk, en ost, lite tomater och ett paket böngroddar.
– De som kom först tog alldeles för mycket, utan att tänka på att det ska räcka till alla andra också. Jag tänker att jag ändå inte är ensam, även många akademiker har det svårt. Tack och lov har jag bröd på bordet och tak över huvudet.
I kön talas svenska, arabiska, persiska och ukrainska. Olena Omeragich bor i ett rum i Hågelby i en lägenhet hon delar med två andra ukrainska kvinnor och sex barn. Hon var här klockan åtta.
– Vi väldigt tacksamma för att vi har möjlighet att handla i den här butiken, vi får bara 71 kronor om dagen från Migrationsverket. Jag hoppas kunna köpa grönsaker och frukt, gärna kött om det finns, säger Olena Omeragich.
Vid entrén står Josefin Vannérus som är verksamhetsansvarig för social omsorg på Hela människan i Huddinge-Botkyrka-Salem. Hon vittnar om ett omättligt hjälpbehov som exploderat sommaren. Vid årsskiftet hade man 50 medlemmar, nu är de över 400.
– Vi ser att det bara ökar. Matpriserna har ju blivit skyhöga nu under sommaren. Det är klart att de som redan har det tufft drabbas hårdast, de har ju ingen marginal, säger Josefin Vannérus.
Hela människan är kyrkornas sociala hjälporganisation och finns på 60 orter i landet och i Tumba bidrar 14 församlingar till verksamheten. Ett tjugotal butiker och företag bidrar genom att skänka mat som ändå skulle kastats. De skulle behöva vara fler liksom volontärerna som hämtar, sorterar och prismärker maten.
– Vi skulle behöva hitta en finansiär så att vi kan anställa fler personal, då skulle vi kunna ta emot mer mat och hjälpa fler, säger hon.
Trycket på sociala matbutiker ökar i hela länet och larmen om matfattigdom hörs även från Stadsmissionen som öppnat tre nya matsvinnsbutiker under året. Fortsatt hög inflation och högre elpriser får hjälporganisationerna att rusta för en tuff höst.
– Jag är orolig för att barn och människor inte kan äta sig mätta. Vad händer med människor då? Vad händer med ens självkänsla och vilken typ av överlevnadsinstinkter väcks. Jag är också orolig för hur samhället utvecklas. När en ideell organisation som säljer matsvinn blir svaret på att människor lever i ekonomisk nöd och fattigdom, säger Josefin Vannérus.
Lika oroad är Katti Razavi på väg hem med matkassen på rullatorn.
– Jag är självklart orolig inför hösten. Elen kan jag spara på och mycket annat, men man kan inte gå hungrig när man har diabetes. Nej, jag trodde faktiskt aldrig att det skulle kunna bli så här i Sverige, säger Katti Razavi.
